Det var längesedan jag var på en skivmässa. Nu i påskhelgen är det en mässa här i Karlskrona som jag har bestämt mig för att besöka. Men hur ser det ut på skivmässorna nuförtiden jämfört med på 90-talet? Och går det att göra några fynd idag?
Vad en skivmässa? Jo, en tillställning där en massa svenska och utländska utställare säljer begagnade vinyl- och CD-skivor i långa rader. Gamla ölbackar fullproppade med vinylskivor på dignande loppisbord. Jag var en rätt så frekvent besökare av skivmässor förr i tiden, främst i Lund och Malmö under min studenttid i Lund.
Som skivjägare är man en aning uppspelt vid entrén till en skivmässa. Jag tror jag talar för oss alla som har ett intresse att fynda obskyra vax innan någon annan lägger vantarna på dem. Efter man har avlagt entréavgiften rusar man in i själva salen där skivorna säljs för att finna de bästa backarna. Jag brukade alltid leta efter etiketterna som angav soul, funk, synth eller hiphop. Min strategi var att försöka scanna av lokalen – hitta de bästa säljarna. Stod det ett gäng äldre gubbar och pratade Stones med försäljaren så visste jag att där fanns inget för mig så då sökte jag vidare efter andra mer intressanta bord.
På 90-talet gick det att fynda, soul och funk för en billig penning. Jag hade ju börjat hitta soul- och funksamplingar som hiphopen använde, varför min jakt inkluderade även dessa plattor.
Skivmässorna i Lund hölls på lite olika ställen, ibland i lokaler med gott om utrymme, ibland i mer trånga lokaler. Mest utrymme hade skivmässorna som hölls i Olympen i Lund, den gamla klassiska studentska betongklumpen som användes som konsertlokal (jag såg faktiskt Public Enemy där en gång). Där fyndade jag fantastiskt många discosinglar en gång hos en säljare som sålde av en gammal DJ-samling, men han hade ingen koll på priserna. Man kunde köpa tre singlar för tjugo spänn! Radiolegenden Calle Dernulf hade lärt mig att man skulle hålla utkik efter discoplattor som Francois Kevorkian hade producerat. Därför högg jag alla singlar från skivetiketten Prelude jag kunde hitta inklusive den fantastiskt funkiga och syntiga You’re the One for Me med D-Train. Jag köpte de singlar vars etiketter jag kände såsom Salsoul, TSOP och SOLAR, men chansade lite också. Skivetiketen med SAM Records såg häftig ut, så jag köpte en gäng SAM-singlar. Bingo! Jag fick med Vicky-D:s The Beat Is Mine som är en underbar liten pärla med funkigt groove och avslappnat rap. Jag stod och grävde bland discosinglarna tillsammans med en annan vinylletare som intygade för mig att priserna var alldeles för låga: ”Såna här singlar går för hundralappen i Stockholm” Han tittade igenom packen singlar som jag köpt: ”Det är en hel del fynd där!”.
Annars var skivmässorna lite trängre på andra ställen i Lund, såsom de i konserthusets foajé. Där köpte jag bland annat lite gamla Sugarhill-tolvor av Ruze (graffiti-legenden som annars sålde vax i skivbutiken Folkårock i Lund) och Italo-disco-samlingar. Allra trängst var nog skivmässan på nattklubben Palladium. Dåligt taklyse och svettigt. Det osade odörer från äldre herrar i värmen. Men även när mässan hölls i anrika AF-borgen fick man trängas hårt. Till den mässan hade jag tagit med en kompis, men han gick och satte sig på ett fik i avvaktan på att trängseln skulle minska. Han var ingen riktig ”crate digger” uppenbarligen. Nisse Hellberg från Wilmer X stötte man nästan alltid på under skivmässorna i Skåne. Han stod oftast och diskuterade bluessinglar med säljarna av gammal rock’n’roll.
I Malmö brukade skivmässorna hållas i källaren på skyskrapan Kronprinsen. En gång råkade jag komma in på mässan innan den öppnade. Då var handeln i full gång, men mellan skivhandlarna. Det var då de köpte upp varandras plattor. Jag vet inte exakt om handeln gjordes i syfte att göra fynd i varandras skivbackar eller om det bara handlade om att komplettera sin personliga önskelista.
Hur gjorde man då de bästa fynden? Ja, min teori är att skivhandlarna är specialiserade på den musik de själva gillar. Inte ologiskt. Därför hade man störst chans att fynda exempelvis synthplattor hos säljaren som hade bäst utbud av hårdrock. Han hade ingen koll på synth och därmed ingen uppfattning om rådande marknadspriser. Idag är begagnatmarknaden av skivor betydligt mer transparent än vad den var på 90-talet. Nu finns ju Discogs.com som är en gigantisk marknadsplats online. Webbplatsen startades ursprungligen av en kille som ville skapa en komplett diskografi över sina favoritartister. Discogs byggdes ut successivt och är idag den dominerade diskografikatalogen på webben. Till slut adderades köp-och säljfunktionen där alla som lägger upp sin skivsamling kan sälja de plattor de vill.
Discogs skapar på så sätt en marknad där alla skivpriser kan ses i realtid hos flera olika säljare. Nu har alla säljare koll på alla musikstilars gällande marknadspriser. Och det är fantastiskt kul att handla på Discogs med det gigantiska utbudet, men känslan av att stå och trängas på skivmässor är förstås en helt annan…
På en av mässorna i Lund stötte jag på en del udda old school rap-tolvor. Jag tyckte de var för dyra, 150 kronor styck var mycket för en student, men jag ångrar såklart idag att jag inte högg Jimmy Spicers Adventures of Super Rhymes. Eller gör jag inte det? Tittar jag idag på Discogs kan jag få plattan för 18 kronor…
Nu är det äntligen dags för skivmässan i Karlskrona. Den ska hållas i Runda Rum, d v s gamla biljardcaféets lokaler. Innan den drar igång funderar jag på hur vinylintresset egentligen är i stan, med tanke på att det var länge sedan det anordnades en mässa här.
Intresset tycks dock vara stort – när jag närmar mig lokalen strax innan öppningsdags har en 50 meter lång kö bildats utanför. Idel gubbar, ja, jag räknar mig till den kategorin själv numera. Inte mycket ungdomar och inte många kvinnliga vinylletare. Några konkurrenter till mig? Nja, efter en snabb scanning av de köande skivköparna gör jag bedömningen att de mest är intresserade av punk, rock och Beatles. Alltså sparar de house- och rapvaxen till mig…
Lokalen är inte gigantisk, men ett tjugotal säljare fyller ändå utrymmet och lokalen fylls snabbt på av törstande skivköpare. Det säljs mest vinyl och en mindre mängd CD-skivor. Jag gör min sedvanliga snabbanalys av säljutbudet. Snart hittar jag en en ensam back på golvet i en hörna av 10-kronorsvinyl: techno/house. En kille sitter och plöjer igenom skivbacken, måtte han spara godbitarna till mig, tänker jag. Han bläddrar igenom skivorna, men plockar inget från backen. Äntligen min tur. Det måste vara en samling från en gammal DJ. Jag hittar en del guldkorn, en del maxisinglar och samlingar med brittisk klubbmusik från 1988-1992. Skivorna är i hyfsat skick ändå, man vet aldrig om DJ:s har scratchat loss på sina plattor: Mantronix, Bizarre Inc, Stereo MC’s, Shut Up & Dance, m fl.
Hos en säljare vid sidan om hittar jag lite jazz och fusion: Weather Report, Quincy Jones, Ramsey Lewis och Herbie Hancock. Två för hundra låter som rimligt pris varför jag slår till.
I övrigt så hittar jag inte så mycket mer. Priserna är okej överlag, men några säljare ligger i lite överkant kan jag tycka. Sista plattan jag köper på mässan är Dennis Coffeys LP Electric Coffey från 1972. Det är en klassisk ”break”-platta som bara är tvungen är hugga.
Det som är kul är att skivmässan trots allt tycks ha varit en succé av besöksantalet att döma. Kanske kommer det anordnas fler tillfällen i stan? Jakten på det svarta guldet tar ju aldrig slut…