1988. Vilket år. Mitt favoritår alla kategorier vad gäller musik. Och det är ju musik vi pratar om här på bloggen. Min gamla barndomsvän och tillika skivsamlare Peter Dahlin utmanade mig förra året att välja favoritmusik från år 1974 inför en enkel skivträff på tu man hand. Som man var tvungen att äga vinyl från. Ett bra funkår (se 1974 -det bästa funkåret?).
Denna gången var det min tur att välja tema. Enkelt val. Musikåret 1988, tio bästa låtarna. Peter fick sig en liten utmaning, men dök häromveckan upp utanför min ytterdörr med en trave vinyl under armen.
Först ut mina favoriter och därefter Peters val. Eftersom 1988 garanterat är det året jag har flest plattor från fick jag göra urvalet med omsorg. Jag är i efterhand nöjd, även om jag glömde en viktig genre – techno från Detroit! Nåja, det var som sagt inte lätt att kvalificera in sig bland de tio bästa plattorna. Med mina val vill jag visa på bredden och på vad som hände 1988 när samplingstekniken utnyttjades till max och producenten i studio inte sällan var en DJ som hade dansgolvet i åtanke vid mixningen.
Låt oss läsa en transkription av Peters och min konversation över ämnet. Så klicka igång Spotifylistan och dröm dig tillbaka till 1988 – året då vi gick till biograferna för att se Die Hard och Roger Rabbit och då en dopad Ben Johnson vann 100-metersfinalen i OS i Seoul.
Jag lägger första grammofonskivan på skivtallriken.
(Peter i lila, Per i blått.)
Peter: Minsann! Det är Eric B & Rakim det här…Follow the Leader .
Per: ja denna låten ska symbolisera när hiphopen var på sin peak – golden age of hiphop – 1988. Här kunde man valt mycket, It Takes a Nation…men här är Eric B & Rakim med sin andra platta.
Och lyckades bra med det! Jag försöker komma på vad trummorna kommer ifrån…kolla whosampled! Eller the-breaks.com ! Det var ju där det började, de la ju grunden till vad whosampled blev.
Trummorna är från Coke Escovedo –It Wouldn’t Change a Thing. Det där var första plattan, representanten för amerikansk hiphop när den var som bäst. Ska jag fortsätta? Nu kommer vi till en skiva som man kan undra om den verkligen är från 1988. Ja, det är den faktiskt och den representerar en andra del av hiphop-världen. Den här gruppen kom att bli väldigt viktig vad gäller samplingsteknik.
Ja, såklart! De ska släppa en ny skiva nu. I september. De La Soul. Det här är deras första tolva – Plug Tunin.
De släppte ju sin 3 Feet High and Rising 1989 och detta var ju ett smakprov, och det som är lite typiskt denna soulsampling, nedpitchad fantastisk mycket här. Och de snodde rätt så mycket, en lång passage. Och pianot är ju från Billy Joel…Stiletto.
Trummorna från Manzel…
Jag tycker De La Soul var de som plockade in mycket 60-talssamplingar i större utsträckning än tidigare. Så det är viktiga, det var därför de fick vara med idag.
Ja, De La och A Tribe Called Quest är ju kanske de grupper som ligger mig varmast om hjärtat. Det är Prince Paul som proddar?
Ja, det stämmer. De La var ju en viktig del av hela samplingstrenden och att tänja på gränserna på hur mycket man kan sampla innan man blir stämd. På så sätt var det en viktig platta.
Du har verkligen tänkt till.
Jag har tagit med plattor som är en språngbräda in i framtiden. Här kommer annan platta som är en försmak om vad som komma skulle. Lite svårare att gissa kanske…
Kool & the Gang….engelskt?
Bra, rätt!
Lite mer Kool & the Gang…
Trummorna från Run DMC:s Beats to the Rhyme. Svårt att gissa…Det är Smith & Mighty, producentteamet som låg bakom mycket av triphopen som skulle komma från Bristol-scenen, just att göra instrumental hiphop. Återigen det brittiska att plocka från de musikstilar man gillar. B-sidan är t ex en blandning av acid och hiphop. Åh! här hör vi plötsligt Bristols favoritartist att sampla från, Isaac Hayes! (Se triphop-specialen). Denna skivan representerar det som skulle komma Bristol: triphop och drum’n’bass t ex DJ Krust, som var en del av Fresh 4 Children of the Ghetto.
Det var ju en hel smältdegel!
Du tog att det var brittisk, men inte lätt att vet att detta var Funky Man (You Better Run) med R+R. Nu går vi vidare…den här kommer du känna igen…den representerar hur hiphopen spreds även till andra länder.
Det är ju Sverige, Papa Dee med Rob’n’Raz som producenter. Och den kom 1988?
Ja, den är ju fantastiskt bra gjord, välproducerat, skitigt och lite svajigt. Mycket ljud och lång loop faktiskt. Competition is None. Dom snodde ju trummorna från Biz Markie och inte direkt från Graham Central Stations The Jam. Och det är ju också det typiska att man inte behöver äga original-funk-grejorna utan man snor från varandra.
Ja, precis som Audio Two – Top Billin’. Den var väl också ’88 eller ’87?
Jag hittade ju också en sampling här från Herb Alpert –Rise. Trumpeten från Miles Davis, men vi vet inte från vilket låt.
Nähä?
Jag frågade ändå om trumpeten var från Jon Rekdal, som de sedermera hade samarbete med på Telegram på bl a Got to Get, men här var det inte Jon.
Du, en lite rolig grej! Jag hittade ett gammalt mail som jag skickade till Robert Wåtz och frågade om en låt som de spelade i Tempo (ett gammalt radioprogram, reds anm). Det visade sig vara MC Rell & the Houserockers.
Du fick svar eller?
Nej, jag hittade ju det programmet på nätet (såklart radiogodis.se, reds anm), där de sa vad det var, sen gick jag till Discogs och köpte den. Och nu hittade jag det gamla mailet, så jag skrev tillbaka till Robert typ fem år senare. Så Robert svarade ”åh va kul, jag kanske hittar den för jag sorterar mina skivor nu”.
Då går vi vidare i skivhögen…nu blir det ju nånting som också slog igenom stort 1988. Det här är urtypen för acid house. Också när man börjar leka med röster – antingen pitchar man ner som , eller upp – vilket man gjorde här. Det som är bra med denna låten är effekterna på hihaten och snare – en phaser. Sen ligger acidslingan och mullrar i bakgrunden innan man vridit upp resonansen och cut-offen. Man måste släppa loss låten efter snare-crescendot…
Nu släpps det lös….
Det här är Armando med Confusions’s Revenge, som egentligen är remix på Land of Confusion som kom året innan. Det här är Chicago. Mer acid än så här blir det nog inte…
Du har köpt på dig mycket sånt?
Ja, det är viktigt att ha de braiga vaxen. Denna kom 1988 och sen slog ju detta igenom i England ”The Summer of Love” och hösten 1988 var acid stort. Då började engelsmännen också göra acid. Låten Acid Tracks släpptes ju 1986 med Phuture, som egentligen spelades in 1985. 1988 var det som som störst, men redan året efter var det hiphouse som gällde i Chicago, då man tröttnat på acid faktiskt.
Så fort gick det!
Denna låten kommer från samlingen Acid House. Armando lever tyvärr inte längre.
Nu kommer vi till en annan variant som kanske är britternas version av acid house. Den kommer du att känna igen, men det är en viktig låt.
Det här känner jag igen. Åh Gil Scott Heron-sampling!
Från In the Bottle. Det kommer faktiskt en motsvarande kvinnlig sampling, från Debbie Harry.
Det här är S’Express.
Som Mark Moore gjorde 1988 och den blev en jättestor hit. Den bygger syntslingan från discobandet Rose Royce. Här samplade Mark discoljud som inte riktigt var inne att sno 1988. Denna låten innehåller mycket fler samplingar än man tror. Låten bygger ju vidare på M/A/R/R/S samplingsmässigt, men ändå lite högre tempo och mer house än Pump up the Volume.
Han jobbade väl med två tjejer?
Ja, det var det som sjöng också.
De gjorde ju också andra grejor?
Superfly Guy. Men Theme from S’Express får representera den brittiska varianten av acid med mycket sampling, och kanske inte så monotont, utan mer lekfullt.
Det var också ’88. Vilket guldår du valde…
Fantastiskt år. Nu kommer vi till en annan variant och du kan säker lista ut vad det är. Musikstilen i varje fall.
Det är New Beat från Belgien.
Såklart. Belgarnas variant av house, lite slöare, lite tyngre. Det här är Erotic Dissidents med Move You Ass and Feel the Beat. Bakom det här namnet döljer sig producenttrion Morton, Sherman och Bellucci. De släppte en massa skivor under olika namn. Man ville bara få ut plattorna och Sherman har ju börjat bygga egna syntar. Typiskt belgiskt, slött och så leker man lite med samplingar. Ofta Yello-samplingar, i det här fallet Bostich. Det började ju med att man spelade låtarna i fel hastighet, houselåtar i 33 rpm istället för 45.
Du, om man spelar Jean Michel Jarres Blah Blah Cafe i 45 rpm istället för 33 låter den bättre.
Det var lite så som drum’n’bassen uppstod när engelsmännen spelade Def Jam-skivor i 45 istället för 33 rpm. Så…det gavs ut oerhört mycket New Beat 1988, av varierad kvalitet.
Det skulle bara ut helt enkelt.
Ja, det fanns ett sug! De sålde sjukt mycket skivor, men det spelades nästan aldrig i radio. Ja…det var inga oväntade val hittills. Nu kommer vi in på en annan grej, och som du kanske undrar varför inte du valde…lite gamla favoriter för dig också.
Nu är det Yello!
Nu har vi hamnat i Schweiz.
The Race. Dom låg mig varmt om hjärtat, inte lika bra idag kan man säga.
Nej, det var en bra skiva, liksom Tied Up, men efter det hade de passerat sig bäst-före-datum.
Det är ju Stella och You Gotta Say Yes som riktigt bra albumen. Först kom ju Solid Pleasure och sedan Claro Que Si.
De två första är ju lite experimentella, lite udda, men med lite guldkorn.
Som Bostich.
En stor favorit i Chicago och Detroit. Den plattan markerar mer tidpunkten när jag slutade att lyssna på Yello. När syntmusiken inte var rolig längre. Då kom det andra grejor som hiphop och house. Den spelades dock mycket i P3. Det man gillade med Yello var ju när när de samplade någon som rapar och de hade med sirener och grejer.
The Race var ju deras största hit.
Här kommer nästa låt som tangerar syntgenren…
Typ Nitzer Ebb…eller Laibach!
Ja Laibach, de var ju ganska roliga när de gjorde covers på Beatles, Queen och Rolling Stones.
Och Life is Life!
De blev signade till Mute Records, Depeche label, och strax härefter slutade jag i princip att lyssna på denna typ av musik då den tog en annan vändning. Ändå dansvänlig låt av Laibach, som annars gjorde mer tyngre grejer.
Sympathy for the Devil. Rätt kul idé, med syntversion av 60-talsklassiker.
Här kommer en platta som jag omvärderat på senare tid…men gjorde den här mannen verkligen bra musik 1988 kan man fråga sig? Ja, det vill jag påstå.
Aha… I’m Real men denna är ju bra. Jag funderade själv på att ta med den. Med Full Force!
Man kan ju säga mycket om James Brown och han hade ju inte sin storhetsperiod under 80-talet, han gjorde en del svaga grejer och kommersiella som Living in America, soundtrack till nån Rockyfilm. Men här hittade han ett samarbete med Full Force. Jag gillade nog inte denna plattan när jag köpte den, för jag ville ju höra det gamla, skitiga soundet och blev lite besviken. Men lyssnar man på den idag så är den ju rätt så rolig och lite av James Browns revansch på alla som samplat honom. Den släpptes ju 1988…
Mitt under värsta JB’s-samplingsvåg!
Ja, som var från 86-88 kan man säga. Hade man ingen fantasi så snodde man från James Brown! Men den innehåller rätt så fräsch produktion.
Kul med vit vinyl!
Ja, tyskarna släppte ju lite ”Platte in farbigem Vinyl”. Denna plattan har ju t o m blivit samplad, bl a Godfather Runnin’ the Joint som Prodigy har tagit från. Men James Brown-”hämnd”-samplar ju tillbaks, här har han ju tagit från Jungle Brothers! Men här finns fler bra låtar, såsom Static. Han återanvänder ju sina egna beats. Den här representera då soul och funk-genren, eftersom det är lite svårt att välja bra sådan musik från 1988. Den här avrundar dagens urval av tio plattor. Det här skulle visa att det hände mycket både i USA i och Europa. Ett viktigt år. 1988.
Peters tur att välja vax
Ja, men det var ju bra! Kul, då ska vi se vad jag har…då har vi en koppling mellan din senaste låt och den här gruppen. Jag skulle ju kunna köra Jimbrowski…men det gjorde jag inte, utan Straight out the Jungle. Jungle Brothers har också betytt en del för mig, med framförallt två väldigt bra album. Kanske album nummer två var snäppet vassare än den här.
Ja, den var nog mer välproducerad. Den här är mer ruffig och rå i kanterna…scratchet är lite monotont, men ändå väldigt avslappnat.
Det kan man lugnt säga. Jungle Brothers, A Tribe Called Quest och De La Soul var ju så att säga ”new school” som idag enligt vissa är ”old school”!
Det är ju fantastiska samplingar som de kombinerar…
Manu Dibango och blås från Mandrill. De har ju valt den absolut sämsta färgkombinationen på baksidan av, blå text på grå bakgrund.
Red Alert producerar…en klassisk platta. Bra val! Det här väl också en tidig video, då Yo! MTV Raps startade hösten 1988. Då sprang ju Jungle Brothers omkring med sina bärbara rullbandspelare i nån i park i New York, det skulle väl se ut som en djungel. De hade ju någon slags image med djungel och tecknade skivomslag.
Ja både första och andra plattan. Jag har ingen röd tråd såsom du hade jag kör bara. På tal om James Brown-samplingar…
Biz Markie…
Vapors, som har gjorts cover på av Snoop Dogg, på tal om covers.
Är det en originalutgåva?
Ja, du har den också?
Inte just den faktiskt, men här är min Marley Marl-sektion. Bra val, klassisk Queens-hiphop.
Frågan är om vi ska hålla oss kvar på östkusten eller ta steg till västkusten? Vi tar denna.. i remix.
Derek B! Det hade jag inte kommit på att välja själv.
We Got the Juice. Remixen är ganska svängig. Saxen måste var egenspelad, gitarren låten som James Brown.Det var inte så att han gick och dog också?
(jo, han dog av en hjärtattack 2009, reds anm)
Nu en lite tokrolig grupp.
Klassiskt trumbeat…”last night changed it all”…Kid’n’Play.
Här kommer en rolig textrad: “You’re so bold, I can read your mind”
Hurby Lovebug var producent på skivbolaget. Titta en Mercedez på baksidan av skivomslaget och en Volvo faktiskt!
Oj, denna låten av med på samlingen Hip Hop 87! Men LP:n kom 1988. Gitarren är från Rufus Ain’t Nobody. Då går vi till ett klassiskt skivbolag, östkust också.
Tommy Boy också en kommentar om sampling i sig, sällan låtar kommenterar det. Stetsasonic Talking All That Jazz.
Återigen Prince Paul.
Beatet är härligt.
Shack Up med Banbarra från det frilagda trumpartiet i Part 2.
Det är ju ändå lite egna ljud i låten. Och här en kommentar om att James Brown faktiskt inte blev stor förrän Rakim samplade I Know You Got Soul, som en motpol i debatten! Och på maxisingel av låten finns faktiskt en AKAI-sampler i bakgrunden.
Nu ett step över till England..den här spelar jag så ofta jag kan när jag spelar ute.
Coldcut – Stop This Crazy Thing med sång av Junior Reid från Black Uhuru. Bra exempel syntig bas, funkigt, lite go-go och hiphop.
Och gammal Tarzan-sampling.
Och Jimmy Castor…och ”here comes that beat!” Backa får jag höra. Den har jag nog den skivan nånstans.
Nu går vi över till 60-talssamplingar.
Mary Mary! Run DMC. Det här beatet gillar jag särskilt mycket.
Det har väl lite comeback för Run DMC också?
Förra plattan kom 1986 men det hände så jäkla mycket under den här perioden, så vissa hann ju inte riktigt med. Man ville ju få ut plattorna snabbt då det hände mycket utvecklingsmässigt i soundet. Titta exempel på Public Enemy första platta (1987), tog ju tid att få ut och soundet på den är ju typ ’85-’86 och då hade det hänt så pass mycket. Jag vet inte egentligen hur den här Run-DMC-plattan emottogs. Det var hård konkurrens 1988.
Men den har ju godbitar. Här kommer enda bidraget från östkusten. Den köpte jag för att hörde den i en av dina mixar.
Nä? jaha, då prata vi om 7A3? Coolin’ in Cali.
DJ Muggs är med på ett hörn, fast han får ingen credit på skivomslaget.
Men här är även Bomb Squad-koppling. De producerade rätt mycket grejer som man inte känner till faktiskt.
Mycket Sly Stone-samplingar…Stand!
Det här är ju en grupp som man inte riktigt hade koll på då, som man upptäckt senare. Det har ju ett bra exempel från västkusten som ändå inte är gangstarap.
Nu kommer en topp-tio-låt-favorit för mig.
Intressant. Rob Base & DJ EZ Rock. Just den här 808-baskicken, mycket handclaps och open hihat på jämna slag ovanpå Think About It. Det är tungt. Den första syntslinga in inledningen är väl tagen från en Ultimate Breaks and Beats (UBB)-kompilation?
Den är från Space Dust med Galactic Force Band.
Min teori är att Rob Base och DJ EZ Rock inte ägde originalplattan utan de tog från UBB. Vi kanske ska skicka en förfrågan till Breakbeat Lou, det är ju han som kompilerat alla UBB-skivor. Han borde veta.
Som avslutning kommer denna. Rappet är långt och nästan ingen refräng i låten. Han bara maler på. Microfiend Fiend med Eric B & Rakim, så här sluter jag cirkeln!
Mycket bra!
Jag vågar nog sticka ut hakan och säga att han har den bästa raprösten, i alla fall på de två första skivorna, sen vetefan vad som hände. Den är fetare på äldre skivorna. De proddade ju allt själva och det var nog inte så vanligt på den tiden. Marley Marl var ju med en snutt på My Melody.
Rakim är ju Five-Percenter, det ser man på ryggen på hans jacka. Ja, det blir ju inte bättre än så här.
Sen blev de ovänner och splittrades.
Ja, Rakim gjorde ju t o m en del egen scratch, på denna plattan dessutom.
Jag måste spela Eric B Never Scared..
Du menar med Eagles-samplingen? Det är faktiskt en gammal klassisk sampling. Ibland när man lyssnar på såna här skivor så tänker man ”Wow! De har snott från Eagles”, men det här har Afrika Bambaataa kört för länge sen…
Men vokalsamplingen ska de har cred för? (“But you’re so smooth and the world’s so rough”)
Ja, den är ju dessutom samplad i fel hastighet. Bra val, Peter!