– ”Lyssna på det här! Börft kommande skivsläpp, hiphouse!” utbrister Zwarre, medan ett slött hårt beat ljuder ur högtalarna. Ovanpå det hörs en mumlande stämma, en ljudupptagning från en kille som Zwarre träffade på gatan vid hans senaste Englandsbesök.
Jag befinner mig i centrala Karlskrona en regnig höstkväll. I en lägenhet drivs skivbolaget Börft av Jan ”Zwarre” Svensson. Lägenheten fungerar som kombinerad musikstudio, kontor, lager och bostad och är fullknökad med lådor av Börft-skivor, kassettband från en svunnen era samt staplade syntar och annan elektronisk utrustning. Och det är elektronisk musik som Börft konsekvent gett under snart 30 år. I början experimenterande syntmusik och från och med 90-talet även inriktat mot dansgolvet.
Med det är såklart svårt att kategorisera Börft musikstil – här finna en blandning av synt, techno, house och industri – inte sällan med en ruffig yta som gör soundet till eget – hur skapas det? Zwarre ligger bakom flera av utgivningarna på Börft såsom Villa Åbo och Alvars orkester. Han utgör också en tredjedel av gruppen Frak tillsammans med Johan Sturesson och Björn ”Birre” Isgren. Men här finns förstås en mängd andra mer eller mindre anonyma upphovsmän bakom artistnamnen. Börft och i synnerhet Frak tycks ha fått ett uppsving på senare år. Vad beror det på?
Första gången jag kom i kontakt med Zwarre var i början av 90-talet då våra vägar korsades på olika ravefester. Och att det fanns i skivbolag som gav ut elektronisk musik i lilla Karlskrona kände ju alla i skolan med någorlunda musikintresse till.
Vi slår oss ned i en av sofforna i lägenheten och jag försöker ta reda på hur det hela började…
Hur var din musikaliska uppväxt innan Börft?
– Tack vare storasyrrans skivsamling kom jag i kontakt med Devo och OMD. Och DAF var med tidigt i mellanstadiet och en del punk, lite new wave eller no-wave kanske man ska kalla det. Innan det är det David Bowie och Adam and the Ants.
Går du mot det alternativa hållet redan 1984 eller är du inne på Tracks med Kaj Kindvall, läser OKEJ och tittar på Cia Bergs Bagen på TV?
– Jag minns allt det där, men jag börjar snäva in på musik redan då som jag märker att ingen annan i klassen lyssnar på. Det var ju Eddie Meduza och Onkel Kånkel. Men DAF, OMD och Devo är ju skilt från varann. Depeche Mode fanns med hela tiden, men de var inte dom som gjorde mig till syntare, som det är för många andra. De var bara ett popband i mina öron, de var mjuksynt.
Sen tog ju Depeche Mode med Nitzer Ebb på turnén i Sverige, var du inne på Nitzer Ebb?
– Nitzer Ebb var jag inne på fram till 87-LP:n, sen har jag inte lyssnat mer på dem.
Du är uppväxt i Johannishus, var får man tag i plattor där?
– I Karlskrona fanns ju skivaffären Wax och i Ronneby hade vi Platiné. Det var hälften godisaffär och hälften skivbutik. Jag följde med syrran och handlade mina första egna syntskivor där. De var väldigt hjälpsamma i den skivbutiken, dels hade de ett väldigt stort utbud av synt då de gillade det själva, de hade en begnagnad synt som stod där för att ge lite känsla. Men de var också snabbt framme med kataloger till mig och syrran med massa syntskivor som de inte visste om det gick att sälja. Då kom vi i kontakt med Chris & Cosey, à;GRUMH…, Skinny Puppy och hela raddan av kardemumman, allt som fanns 1987 att köpa på vinyl fick vi tag på via den butiken. Där lades en grund min samling, sen började man beställa själv via postorder. Jag köpte från Hot Stuff, Front Music, Jo-Jo. Jag har en gigantisk låda med skivkataloger från 80-talet.
Jag minns man kunde beställa inspelade kassetter med bootleginspelningar och udda utgivningar och fick hemskickat. Gjorde du också det?
– Ja, det var någon som skröt att han hade Skinny Puppy och Front 242 liveinspelningar. Värdelöst var det. Dålig kvalitet.
1987 tycks vara ett viktigt år.
– Ja, skitviktigt år för min personligen för då börjar jag högstadiet. Jag köper min första synt. Det fanns faktiskt väl fungerande musikaffärer då både i Karlskrona och Ronneby. Det gick alldeles utmärkt att köpa syntar, men det var dyrt. Men jag hade Johan Harding i min klass vars farsa var dansbandsmusiker och hjälpte mig att hitta en Korg Mono/Poly via Musikbörsen i Göteborg som var deras demoexemplar. Jag fick den för 2000 kr och det är den synten vi använder på våra första experiment hemma.
Ett skivbolag föds
Var Birre med i FRAK redan från början?
– Ja, Birre var med och startade Frak, han har bara aldrig varit med och drivit något. Han var väldigt viktig. Det var Birres syrra och min syrra som sammanförde oss. Jag gjorde lite musik innan jag träffade Birre, men han var med att starta både Frak och Börft.
Efter att antal kassettsläpp väljer ni att ge ut en vinylskiva…
– Ja, men för det första måste man komma ihåg att för mig mig och för många andra var kassetten nästan lika värdefullt som vinyl. Att göra en kassett med fotostatkopia, det skulle se semiprofessionellt ut även om vi eftersträvade så mycket professionalitet som möjligt, fast med den experimentanda vi hade. Vi älskade kassettscenen, t ex Jocke Nordwall som idag driver iDEAL. Vi kunde njuta av bruset på en Sound of Pig-kassett, det kanske var dåligt kopierat, mer brus i höger än i vänster.
– När den här skivan skulle komma så förstod vi att vi måste upp en nivå i kvalitet. Första släppet är en ensidig splitskiva med Frak och Der Angriff. Vid den här tiden har vi hunnit med några syntfester som man åkte iväg på. Det var en stor del av att vara syntare att åka på syntfest. Der Angriff kom jag i kontakt med på dessa syntfester. Vi var inte där och spelade som Frak utan vi var där som gäster. Däremot hade jag med mig mycket Börft-kassetter så jag knöt mycket kontakter. Der Angriff berättade att de hade tillgång till en väldigt fet studio, med Atari och sampler, sequencervara i datorn.
Hur såg Frak ut vid en här tiden när ni uppträdde?
– Sture var med ett antal gånger på scen, men sen kom det in en fjärde medlem, Esbjörn ”Esse” Knutsson, och då drog sig Sture undan. Han var en ganska stor del av Frak under några syntiga experimentella år, men just den på där skivan är Sture, Birre och jag. Vi åker ju till Åhus, till Der Angriffs egna studio. Det skulle egentligen inte bli en splitskiva.
Varför är den bara graverad på ena sidan?
– Det är billigare, så slipper du gravera två sidor. Gravering är en engångskostnad, sen är ju skivan lika dyr att pressa.
Men det är röd vinyl…
– Ja, det kostar lite extra, men det ena väger upp den andra! Det tog för övrigt 25 år år att sälja 499 ex. Vi har aldrig varit stolta över den tyvärr.
Ni hoppar vi fram lite i tiden till A Complete Useable Party Cassette…
– Ja, det varierar ju lite mellan kassetter och skivor, den är ju en rätt sen kassettutgåva. I 53 ex.
Varför 53 ex?
– Förmodligen fanns den en logisk förklaring att jag precis fått hem 53 st med denna längden.
I den här vevan, eller kanske lite tidigare, så måste techno och house ha kommit in i ditt liv, men du lyssnade knappast på det 1987?
– Nej, inte med vilje, man fick det via radio faktiskt. Jag introducerades för house och techno innan jag började gilla det. Men det fanns personer i min krets som redan gillade det, medan vi var kvar i syntsvängen bara. Och det är en Mr Brindefalk och Crinan. Man kan säga att vi tröttnar på synten i och med den röda singeln. Den representerar det dåliga som vi vill ifrån faktiskt och in i någonting nytt vid 1989-1990. Den äkta syntmusiken, energin i body music, den försvann på något sätt. Allt det du hörde i svenska demoscenen var simpla Depeche Mode-kopior som inte hade uttalet eller kapaciteten att sjunga. Det var så jag upplevde det som hände. Och jag lyssnade väldigt mycket på svensk musik, inte av nationalistiska skäl, utan jag tyckte det var kul att forska i den svenska scenen.
Köpte du mycket house och technoskivor vid denna tid?
– Ja, faktiskt och den var inte så svårt som man kan tro. Vi hade en full fungerande suverän vinylskivbutik som hette Folk Å Rock. Så länge CD:n inte tog över helt var den fullt fungerande. Där köpte jag min första Djax-Up-Beats-skiva och jag köpte rariteter med SPK där…det var inte nödvändigtvis postorder, även om det blev det så småningom.
Den här dubbel-LP:n köpte jag av dig runt 1993 med Frak samt Enema och Gejonte, som är ihopbunden med snöre, graverad på en sidan…200 ex är den utgiven i…
– Vi kom tidigt överens om att det skulle vara en dubbel skiva, alltså två skivor, ensidiga. Men de skulle ligga i ett konvolut och så skulle inget var fram eller baksida. Och varför gör man ensidig dubbel-LP? Kanske för att ingen hade gjort det innan.
Men tänkte ni på ljudkvalitet på den tiden, jag tänker på volym?
– Nej, inte alls. Vi hoppades på att det skulle bli bra, men det är 25 minuters speltid på sidorna och det är lögn i helvete att få bra ljud på det. Jag kom kontakt med dem när jag gjorde min första samlings-LP Embellishment Collection, då beställde de den av mig, Kai och Jonas.
Om vi ska nörda ned oss lite…här i konvolutet finns ett ”info sheet” med inklistrade kopior från en skiddresskatalog, och pappret är lite bränt i sidan…
– En kopieringsmaskin på gymnasiet brann upp och då låg det fullt med obrukbart papper kvar och de var jag och kompisarna och hämtade i kassar. Det är inte vi som har eldat så det ska vara häftigt. Katalogmaterial och så…Kolla på kassettomslaget, det ser ut som en dansdräkt men det är reklam för en skiddräkt, han har pjäxor på sig. Kommer från min far, Sport-Bertil.
Det finns också bifogat en OKEJ-poster i konvolutet med Paul Stanley där någon har tryckt FRAK med stora vita bokstäver plus er symbol. Skickade ni poster till alla skivor?
– Ooohh, det var inte dåligt. Nä, T-shirts så länge T-shirtslagret räckte, OKEJ-planscher med Frak-stämpel på så länge det lagret räckte. Sen var det smörpapper det sista vi fick ta. Jag gick ju igenom industrivågen parallellt med syntvågen och i industri är det mycket D.I.Y. Det är kul humor att stampa över en annan plansch med eget sigill på.
Ryktet om Börft sprider sig
Vid någon tidpunkt på 90-talet så slår ju Börft igenom lite grann, kan du berätta om det?
– MTV Partyzone nämnde Börft vid två tillfällen. Till en början hade de en väldigt flyktigt record review, hon hette Simone som stod och dansade och rabblade upp nya skivor. Sen var det ju Alice in Acidland som jag inte hade distribution på då. När jag fick distribution behövde jag inte skicka runt så mycket. I vevan från att inte haft distribution till att få distribution innebär att ett annat företag hjälper dig att få ut skivorna till skivbutiker. Den killen som hjälpte mig med var Glenn Wilson, en engelsman som drev en skivbutik i Helsingborg. Distribution gjorde att jag nådde ut folk för första gången någonsin och det var ganska generösa ingångsvolymer. Den första skivan som fick distribution är just EP:n Different Moods där Now Get Zonky med Marvel finns med.
Och just Alice in Acidland blev lite stor då Robert Leiner tog med den i en av sina mixar…
– Ja, jag såg det alldeles nyss.
Och jag minns ju också P3 Dans med Calle Dernulf som spelade Börft, och första gången Now Get Zonky…minns du om du fick någon reaktion?
– Det hade ingen inverkan på Börft, med Calle Dernulf hade väldigt stor inverkan på hela musikscenen i stort i sig. Det var en viktigt tid, då det var internets början när den radiosändningen var. Jag skickade ju skivor gratis, det var ju inte så att de bad att få köpa skivor av mig. Jag skickade i promotionsyfte och de spelade en låt från skivan en gång oftast. Alla technobolag skickar ju inte till P3, inte ens på den tiden. De tyckte nog att det var lite gulligt att jag skickade mina skivor i mina hemmagjorda brev. Jag skrev ju på konstiga förpackningar för shorts från 50-talet med Börft-stämpel på.
Jag minns att jag var på releasepartyt till denna singeln: Alvars orkester – Alvar gör hack, i en trång källarlokal på Gullbernaområdet i Karlskrona. Skivkonvolutet är en ihopvikt tapet och till singeln fick man med en suspensoar…
– Från början i högstadiet lyssnade man både på rytmisk musik och på industriell musik, varav Frak var den rytmiska och Alvars orkester den industriella musiken. Vi har alltid haft Alvars orkester parallellt med Frak. Alvars orkester är jag och Joachim Nordwall. Birre har varit med också. Frak och Alvars orkester var motpolerna till varandra.
Releasefesten var att ni spelade extrem musik väldigt högt i ett väldigt litet rum…
– Vi hade pocket synthezisers, var sin jag, Jocke och Birre. Sen hade vi en trumpinne som vi slog på dem. Vi står nakna fast med suspensoar på oss. Också en koppling till Sportkompaniet.
– Alvars orkester har fått sitt genombrott också, före Frak faktiskt. Från millenniet fram till 2010 var jag och turnerade mer med Alvars orkester än med Frak. Vi spelade en gång i Karlshamn när det inte kom en enda jävel. Då var det spelning med en konstnär, en poet och en galen kommunistisk journalist.
– Alvar gör hack pressas i 113 ex. Vi beställde 100 skivor och så kom det 113. Skivpresserierna har ju en rättighet att göra över- eller underupplaga. Man kan beställa 500 ex men de levererar 550. Eller levererar de 450. Det är alltså 10% upp eller ned. Det är en felmarginal då vissa skivor inte blir bra.
Minns du när du träffade Joel och Crinan?
– Ja, vi träffades via en tjej 1989 ungefär. Hon lotsade oss ihop och så började vi prata musik. Runt 1991 inser jag att Joel är grym på att göra musik. Vi släppte hans kassett 1992. Han gjorde sina grejer enbart på en Roland D20, som är tänkt som en ”familjesynt”. Sen har han också styrt sin Roland D20 med en lånad trummaskin och därigenom fått det tight, för Roland D20:s sequencer har problem när den ska hoppa över från en lång pattern till nästa. Det hörs att det byter pattern fast det inte ska höras.
– Joel inspirerade också oss att tycka om techno. Så var det med duben också, jag gillade inte reggae och dub så där du vet, men han tipsade mig. Joel var en inspirationskälla inte bara för Andreas Tilliander utan för oss alla. För mig var hiphopen inte stort, som det var för dig. Jag förknippade hiphopen med hiphousen, acid house och därför tog det längre tid för mig att övervinna det. Och sista av allt kom acceptansen för hiphop, så jag har åtminstone en back med hiphop. Joel kunde höra i låtarna med The Orb varifrån de hade samplat.
Crinan släpper också två tolvor med lite annat sound…
– Crinan hade nog en Juno-synth, men i och med att Joel [Ü], Crinan och Johan Petersson[Gibb] bodde i samma lägenhet i flera år kom flera av de Börft-skivorna till.
Det hände mycket på 90-talet i inom dansmusiken, big beats, mm…det verkar ju inte ha påverkat dig och Frak särskilt mycket, ni körde er egna grej…
– Det är ju så att vi är inte helt egna med våra grejer, vi lyssnade på andra grejer men vi försökte aldrig kopiera, utan man blir omedvetet påverkad av det man gillar. Det man försöker göra är ju det man vill höra på dansgolvet, men frågan är hur många som verkligen gör det man vill höra på dansgolvet. Väldigt mycket dans- och technomusik är ju likriktad. Inte att den är dålig utan det är väldigt många som gör samma sorts musik.
Det verkar inte vara viktigt att få ut en ny låt för Frak eller Villa Åbo tidigt, jag tänker på att ni släpper en EP 1997 som bara innehåller låtar från 1994 och 1995. Uttoz Gives A Song släpps 1995, inspelad 1992. För många andra är det viktigt att få ut det nya soundet snabbt…
– Det är vår styrka. Man blandar gammal och nytt. Det är viktigt att få ut vissa låtar ibland. Vissa låtar kan ligga och gotta till sig. Uttoz Gives A Song blev ju återutgiven alldeles nyss på en skitstor skiva! Där är man faktiskt riktigt stolt för en gångs skull att man är med i den kontexten. Den låten är nog den bästa jag har gjort. Mycket av Frak är ju jag själv, och mycket är med andra medlemmar, men det är en låt av bara mig. Det är det bästa jag kan kräma ut då, 1992. När Joel gör det låter det som Detroit, när jag gör det låter det så.
LP:n Love Beyond Synth Saga från 2007 har också legat och gottat till sig…
– Det var för att det var en sån jäkla produktiv bra period just då 1991 och det fortfarande enorma mängder musik från den tiden. Hundratals låtar…tester och ljudexperiment, det finns fortfarande låtar folk inte har hört. Jag är precis klar med totala Börft-katalogens digitalisering, men jag har inte lyckats få fatt i allt. Från mastertapes, DAT och rullband.
Men vissa grejer inspelade 1991 låter som de är från 1981..Geography med Front 242 och J-M Jarre…
– Släpptes 2007, spelades in 1991 och låter som 1981 – alla goda ting är tre! Det är vad man själv gillar och står för.
Om man lyssnar på Frak och Villa Åbos 90-talsproduktioner idag, så låter det som det finns ett Börft-filter på ljudet…vad består det av?
– Allt gick genom en åttakanalig Soundcraftmixer innan det kom till presseriet. Vi pratar om det billigaste crapet du kan hitta på mixersidan, 895 spänn. Jag mastrade allting på den, men det mastrades en gång till efter det.
Den här plattan är jag lite förtjust i Pean Romael, en tolva från 2000, kan du berätta lite om den?
– Den är en person bakom Pean Romael, vad han heter har jag glömt tyvärr, men han är en doldis, han har inte gjort skivor innan och han har inte gjort skivor efter. Den är en talangfull basist från början, som har spelat i pop- och rockuppsättningar bara, brandman till yrket. Han bodde i en liten by som heter Ulrika i Linköpingstrakten. Anledningen till det aldrig blev något av den är att den är släppt i det allra sämsta tänkbara läget vid millenniet. Den är inte mastrad och den höll inte tillräckligt bra kvalitet. Tidigare Börftskivor har ingen dunderkvalitet, men det är ändå tryck i det. Den här skivan har bara tryck i en enda låt och det är mitt eget fel. Jag valde att gå ifrån en gammal samarbetspartner, CTS Studios i London, som graverade alla Börftproduktioner under många år och det där är den första skivan som jag låter fabriken ta hand om hela produktionen. Innan hade jag det i två steg – en studio som graverade för hand och verkligen såg till att det blev bra varje låt för sig och sen hade jag ett stort presseri utanför London. Men den skivan är inte mastrad för vinyl, det är lo-fi production.
Det här är också colored vinyl, rosa.
– Det var faktiskt tanken då jag råkade veta att presseriet hade ett erbjudande om färgad vinyl och då kan det bli lite krispigt ljud om man har pressat vanliga skivor innan. Då blir det strängar av gammal vinyl i pressningen och den skivan behövde lite krispigt ljud. Det var ett medvetet val att ge den rosa vinyl som inte var så stark i övrigt. På skivetiketten syns hans bror som spelar flipper i en lokal fritidsgård i Ulrika för länge sedan.
– Jag släpper nästan aldrig demos, men han skickade en demo och jag hörde något väldigt unikt som skilde sig från allt i annat i Sverige. Och det var för att han var musiker, han var inte technodunkare han var ju basist och hade ett helt annat gung och tänk och faktum är att den bästa låten jag har med honom är på en samlingsskiva.
Just det! Det är den här dubbel-LP:n!
– Ja, Börft100. Den skivan gavs ut i ett läge där vi hade sålt ganska bra med skivor under många år, men helt plötsligt så säger vår dåvarande distributör Prime att de inte vill ha Börft i sitt stall längre. Så de sa att antingen skickar vi tillbaks alla skivor till eller så smälter vi ned dem till nya skivor. Nej tack, sa jag, det var tusentals skivor som kom hem då. Därför hade jag 90-talsskivorna så lång tid efteråt. De flesta har varken råd, tid eller plats att få tillbaka 3000 skivor, men jag betalade frakten och fick tillbaks dem. Det är det som har fått Börft att leva, för sen var det lite stiltje, millenniet fram till 2010 kan man säga. Jag försökte men hittade inga distributörer. Jag har haft lite vaga, taskiga distributörer. Formic i Berlin, som betalade för sig, men de sålde inte mycket. Sedan hade jag en dansk distributör som inte sålde något alls, som sen gick i konkurs och då försvann alla skivor där.
Mer om presserier, upplagor och distributionen
Sedan vid något tillfälle tecknar du avtal med Clone i Holland?
– Ja, men det är långt senare. Frak började ju spela på diverse ställen, egentligen till och från sedan 20-årsjubileumet. Jag brukar dela in Frak i tre perioder – den första upptäckarperioden fram till 1992, sen den mer utvecklade Frak med mer donk fram till millenniet, sen ligger Frak och bara vilar, med år mellan låtarna. Frak har varit aktiva nu i tio år, i den tredje perioden. När vi firar 20 år så är det egentligen Börft som firar 20 år, men på den här festen tjatar alla om Frak måste ju spela live och jag tror att första spelningen var i Helsingborg i en nedlagd mejerifabrik. Efter den festen har vi spelat live flera gånger varje år, inte mycket men någon gång varje år, sedan började det öka efter 2010. Då började även skivbolagen visa intresse igen, det hade nästan varit förnedrande att bara släppa på kassett efter att ändå ha haft en bra period med vinylsläpp. Vi släppte massor med kassetter under stiltjeperioden, de är bra en del men de är mer personliga och kufiska, inte så mycket dunk på dansgolvet.
– Så 2012, när vi precis har släppt en LP i USA, en tolva på Kontra-Musik och en Börfttolva, då blir Frak plötsligt väldigt omtalade på alla sätt och vis i media. Så kommer vi till slut till Rotterdam där distributören Clone finns och det var en kille som jobbade på Clone som tittade på vår spelning och han knöt kontakt med mig. Han hade snappat upp att Frak släppt sin första danstolva på nästan tio år och Clone ville då gärna ha Börft att sälja. Den ena ledde till den andra, jag kunde inte ens leverera så mycket skivor de vill ha, utan jag fick göra en andra upplaga av Börft109 och Börft110 som Clone tog in. Frak på ena skivan Peel MD på andra skivan. Vi gjorde bara 250 ex från början, det var ett paketpris som skivpresseriet erbjöd, så fick vi göra 250 till av varje platta.
Och Clone säljer över hela världen antar jag?
– Clone är både en skivbutik och en distributör, det är två olika aktiebolag. Det är Clone Distribution jag gör affärer med och de har hela world wide, Asien, Nordamerika, Sydamerika, Australien, de når ut till alla världsdelar och de har stor spridning.
Och då har du större upplagor nu än förr?
– Faktiskt inte. Under den engelska tiden så var internet inte lika utbrett och vi var redan ett namn på 90-talet som hade lite bakkatalog, så faktum var att vi nere som lägst i 270 ex då och som högst uppe i 800 ex. Nu som högst har vi upplagor på 600 under denna perioden. Det är så att internet spelar en stor roll, det är väldigt lätt att göra en skiva, informationen finns överallt. Det var svårare förut att göra en skiva, men lättare att lyckas med ett skivbolag. Idag är det så många aktörer på samma mängd folk ska lyssna på det. Så det är inte större upplagor nu. Prime hade kanske hundra titlar, Clone har 100 titlar i veckan känns det som!
Vi någon tidpunkt skapade din egna Börftwebsida där man kan beställa skivor.
– Börft hade hemsida sedan 1996 och det var utseendemässigt som en databas i en gammal dator, men med traktorloggan längst upp, svart bakgrund med grön datatext. Sen fick man copy och paste in i ett email och skicka beställningen. Det fanns inga shoppar på den tiden. 1995 var inte så mycket handel över internet faktiskt.
Om vi återvänder till Börft100-plattan, för det är två andra låtar jag undrar över. Den franska filterhousen när man samplar antingen ett discogroove eller en vokal slinga. Kan du berätta om Baeka med låten Color och Barcode med Magic in U?
– Även om man inte samplade discogrooves så använde man filter väldigt mycket då på hela ljudbilden. Baeka är en jättegammal artist som kallade sig Mickey Down Under från början och som gjorde mycket drum’n’bass en period och fastnade sen i lo-fi house. Barcode är snobb-DJ:s från Stureplan som jag träffade när jag drev klubb på Åtta Glas. När vi jockade tillsammans där kom det fram att de även gjorde musik, så jag bad dem skicka grejer eftersom jag höll på att sätta ihop en dubbelsamling och jag fick grejer. ”Ja, lite STIM-pengar!” tänkte han men skivan är inte gjord i 300 ex så det blir inget med det. Den är bara gjord i 280 ex och det är därför den är så dyr idag. Allting på den håller ganska hög kvalitet i ljudbilden.
– Idag krävs det ju inga direkta testpressmängder när du gör en skiva. På 90-talet när man inte hade ljudfiler öppet i forum där man kan lyssna på saker, var det väldigt låg bitrate på samplingarna. Då spreds inte musiken som idag utan man gjorde 50 jävla testpress och skickade flera ex till distributören gratis, sen gavs testpressarna bort till kända DJ:s, radiostationer och skivbutiker. Det var sättet man gjorde reklam på inför ett släpp, det var ditt ansikte utåt inför de nya releaserna. Idag kan du istället lätt som en plätt hänvisa till din soundcloud-sida som distributören kan lyssna på. Fördelen med 90-talet var att distributörerna inte köpte på sig för mycket, de hade en väldigt bra bild över vad som funkade och vad som inte funkade. Folk i DJ-poolerna tog det på allvar lämnade feedback till distributörerna. Börft100 fick ingen kritik alls och då vågade jag inte göra 500 ex vilket hade varit naturligt. Distributören angav annars hur mycket de trodde de kunde sälja.
Och vad gäller upplagor, Kaukasüs nu och då är ju endast utgiven i 150 ex, varför är det så?
– Precis innan den så bröt jag med en distributör som hette As It Is, som hade sitt säte på Isle of Wight i England. Först hade jag distributören Pinnacle, därefter As It IS och slutligen Prime. En gammal vän och kollega varnade mig för As It Is, de kommer blåsa dig och aldrig betala några pengar. Du måste polisanmäla dem menade han, och han hjälpte mig med advokat i England. Efter en månad hade jag mer pengar än vad jag skulle ha därför växelkursen hade förbättrats! Trots att adkovaten hade fått sitt arvode. Jag fick tillbaka massor av pengar och firade med en liten minirelease – Kaukasüs nu och då. Den är pressad i Sverige på ett raggarpresseri i Jönköping som inte finns längre. Och varför 150 ex? Vi ville fira med en låg summa pengar.
Nu för tiden läser man om att alla vill ge ut vinyl och det finns inga presserier kvar i världen och det tar över tolv månader att få ut en platta…
– Det är bullshit. Det finns presserier som aldrig förr, både nya och gamla, väletablerade, nystartade, begagnade med noll erfarenhet, folk som har köpt gamla fabriker och börjat på egen hand. Däremot är det kanske svårt om man aldrig varit i kontakt med den världen. Det är mycket regler och sällan finns prislistor online utan man får offerera. Det är för mycket konkurrens och skulle de ha öppet så skulle priserna sjunka totalt. Det är dyrt att pressa vinyl. Idag pressas Börft i Tyskland, då jag inte vill ha väntetider och jag vänder mig mot agenturer som i sin tur skickar beställningen till fabriken.
Hur lång tid tar det att få ut en skiva?
– Antingen så väljer du att göra testpress och då tar det en och en halv till två månader från färdiga filer med instruktioner om vad de ska göra till slutproduktion. Vid testpress har du en liten garanti om de råkar göra fel i produktionen. Men skippar du testpress, vilket ingen vill att man gör, du har du ingen rättighet alls. Jag har hoppat över testpressen i många år för att komma ned i tre veckors leveranstid.
Men är inte det lite paradoxalt att du gör så när vissa Börft-grejer är så pass gamla ändå?
– Det är bara för att jag är ivrig. Jag orkar inte vänta på en skiva i ett halvår, även om det är gammalt material på den. För att vinna tid i övrigt har jag låtit trycka upp skivfickor i förväg med Börftloggan.
– Så det går att göra skivor idag. Det jobbiga är att förklara hela proceduren för någon som inte fattar någonting om det.
De senaste åren kan vi konstatera att Frak släpps på diverse olika skivbolag – Midlight, TSAR, Dark Entries med flera, hur har det blivit så här?
– Efter perioden när vi inte släppt något på många år så kommer ju en skiva på Kontra-Musik med röd stämpel på, en LP i USA och en maxi som heter Börft EP. Det kommer alltså en stor våg av Frak på en gång. Och vi är aldrig up-to-date med tid, så det blir exotiskt och folk anammade det av någon anledning och alla skrev att de här veteranerna har hållit på i så många år. Börft-gänget lever! Många kom ihåg och många nya nappade.
Men vad gör du för överväganden innan du släpper på andra bolag, t ex på Lux i Schweiz?
– De frågade oss året innan och då sa vi nej, eftersom vi hade andra släpp på gång. Oftast är det en dialog om vad det är för något som ska släppas. Det finns de som litar på oss fullt ut. Sen finns det de bolag som har en färdig bild över hur Frak låter, men som inte stämmer med vår bild. Vi har också blivit nekade efter att de bett oss att skicka material. Det mesta som Frak har spelat in under den här senare perioden är släppt. Vi har nu fått ett slags erkännande som är djävulskt stort. Kör man bara på sin grej så håller den så småningom.
– Frak som namn är mycket större än Börft som namn. Det är förknippat med varandra, men hade Börft varit lika stora som Frak hade vi inte släppt på andra skivbolag, för det är mycket bättre att släppa själv ekonomiskt. Då skyddar du skyddar du din musik och du får betalt när den spelas i radio.
Men tappar du inte lite av kontrollen när ni släpper på andra bolag, hur det låter och ser ut?
– Jag är kontrollfreak, men det är ändå gött att få en helt ny skiva utan att ha sett hur etiketterna är designade. Det måste vara konstnärlig eller abstrakt bara.
Vad som behövs för att skapa musik
Om man tittar på arsenalen av de grejer du använder finns en massa Korg-syntar t ex MS20 och PS3100 , Ensoniq Mirage, Crumar Bit One och en massa Boss-trummaskiner. Var får du tag i allt?
– Mycket köpte jag via Gula tidningen, en Stockholmsdel och Söderdel. Det var lätt att få tag på, du blev sällan blåst, man ringde och pratade med den man gjorde affär med och det kändes alltid bättre. Vi köpte allt vi kom åt, vi letade inte efter något, vi köpte om det var rätt pris oavsett vad det var för något. Under 80-talet var TR808:an populär redan, i acid house, hiphop och ballader, men de var billigare att köpa. Jag köpte min 808:a för 2000 kr, idag kostar den 25000 begagnad.
Om man ska försöka att analysera Frak sound innan du köper på dig 808:an och andra grejer så låter det lite torrare med dina Boss-trummskiner och du har knappt några Roland-syntar och andra grejer.
– Ja, man köper inte det man förväntas köpa utan vi köper det vi kommer åt för rätt pris och är det lite trasigt, va fan gör det? Jag har köpt massor med konstiga apparater genom tiderna.
Och om vi kommer in på musikskapande, hur jobbar du med syntar som inte har MIDI för att få det att hänga ihop?
– Inget konstigt, det andra gamla systemet är egentligen mycket enklare än MIDI, för MIDI är jäkla bökigt och ofullständigt. Skillnaden är bara att när du ska ha polyfoni så är det MIDI som gäller. Det gamla systemet är CV, Control Voltage, olika strömstyrkor du skickar och beroende på hur hög strömstyrka du har avgör vilken ton som kommer i skalan.
– Vi hade ingen bra utrustning, vi hade bra syntar men inga riktigt kapabla att leka med varandra. Vi hade inget designat system, vi var för unga för att veta. En tidig grej var att jag kom över Casio RZ-1, som är en klassisk smutsig hiphop-lo-fi-trummaskin, den är torr, bastrumman låter som om man slår på trä. Den har fyra sample-knappar som kan innehålla 0,8 sekunder långa samplingar och ingen editeringsmöjlighet. Jag hade andra trummaskiner tidigare, men RZ-1 var min enda trummaskin länge som var någonting att ha. Jag tog MIDI-out från RZ-1 till MIDI-in på Crumar Bit One till exempel. Crumar har MIDI omni-mode vilket innebär att den är i mitten av ett system så spelar den alla maskiner som är innan, så du kan inte specificera kanal, men det gör inget om man bara har en trummaskin, en MIDI-sladd från out till in i Crumar, så kunde man splitta upp ljuden. Då listade jag ut på synten vilka tangenter som triggade trummaskinstangent. Crumar spilttade jag i två delar, sen sänkte du volymen på den delen som du använder i trummaskinen, sen programmerade jag en melodi på den delen av synten som jag inte hade dragit ned volymen på. Det låter som det är en sequencer, en synt och en trummaskin, men det är det inte. Det var mina första MIDI-experiment.
– Tidigt de första åren är allt liveinspelat. Och så hade vi en fyrkanalig Tascam Porta-05 bandspelare och den använde vi länge, även i modern tid! Om man ska spela in fler kanaler än fyra så blir det overdub och då förlorar du i ljudkvalitén. Så har vi också gjort ibland.
Och vad använder ni efter Porta-bandspelaren?
– Jag var tidig att skaffa program till Commodore 64, en Steinberg Pro-16 med MIDI-interface, parallellt med att jag skaffade en Ensoniq Mirage sampler. Men de analoga syntarna var ju nästan aldrig med då. De är både samplade och med live på inspelningarna, men Korg MS20 har jag använt väldigt mycket då den har en Audio-input som omvandlar trigsignalen till en tongenerator så det blir till trig internt som man kopplar med sladdar och så.
Gick du över till Atari sedan?
– Har aldrig använt Atari, aldrig ens spelat spel på en Atari. Men nu har jag köpt på mig Pro-16 igen till min gamla C-64 så att jag ska få chansen att återupptäcka.
På 90-talet kom mjukvaror som Reason, Rebirth, Fruity Loops och annat, hakade du på de grejerna tidigt?
– Nej, men Fruity Loops har jag använt. Joel uppmanade mig att skaffa dator och menade att där fanns inga begränsningar. Min första mjukvara med ljud och sequencer fick jag 2002 av Joel och det var Fruity Loops. Jag började göra lite experiment i programmet och det resulterade i en split-LP:n med Frak/Smea, den är helt gjord i Fruity Loops, inga externa syntar.
Mr Börft, Zwarre provar en sleeveface.
Och hur ser det ut idag då…du har ju köpt på dig massa grejer..hur gör du musik idag?
– Jag har tredubblat min utrustning från 90-talet! När jag eller vi gör musik så byter vi anläggning hela tiden för att få utmaningar. Jag har ju så mycket så jag kan göra det. Men idag har vi rätt utrustning nästan hela vägen. Vi har t ex inget flerkanaligt ljudkort, så det är fortfarande bara left/right när vi spelar in live. Gör vi sedan ett extra pålägg så drar vi in den och beatmappar den filen i ett program så den får en MIDI-klocka, men det är väldigt sällan. Till ljudeditering använder vi Soundforge och låteditering är det Ableton Live. Men vi brukar bara spela in på datorn som en bandspelare och editerar sällan i datorn.
Ni spelar alltså inte in en kanal åt gången?
– Nej, inte som pop- och rockband. Vi har igång allt, det är live! Även om jag är singel så springer jag här som en dåre och drar och vrider. Ibland blir det misstag, det kan vara att man gör en låt men den blir för lång med många tråkiga partier, men det som låter bra det låter för jävla bra och vi kan inte göra om det. Då kan vi ta in det Soundforge, ta bort och klippa det och sen lägga in i Ableton för lite struktur.
– När jag programmerar mina maskiner så gör jag inga songs, jag byter pattern för hand alltid live. Då är det improvisation och inga inövade grejer utan det blir vad det blir.
Och utifrån detta sätt att spela in studion, hur gör Frak när ni uppträder live?
– En jätteintressant fråga! Det är därför Frak sista året startade varje spelning med att säga ”Hej, vi är Frak, vi är inget liveband men vi ska rocka för er här ikväll!” Typ. Vi var så trötta på att folk tittade på vår gear och såg att vi inte ens hade midi-kopplat syntarna. Frak har aldrig spelat 100% live en enda gång i historien.
Jag tycker egentligen inte det är något konstigt.
– Jo i technovärlden är det det, i syntvärlden är det helt accepterat. I syntvärlden är det att ha hela låten inspelad där sångaren sjunger lite ovanpå.
Ta Depeche Mode eller Human League, halva låtarna ligger ju på DAT-band.
– Visst, men Frak är mer än så egentligen. Vi gjorde låtar för livespelningar, stripped down, inte för mycket ljud utan det skulle var luft och utrymme för oss att lägga på mer live. Alla de här låtarna som är gjorda från 2010 och framåt gjordes bara för att kunna göra liveframträdanden. Då gjorde vi dem spartanska och små…
Så att ni kan improvisera lite..
– Precis, så är det. Det är faktiskt tack vare livespelningarna som Frak är någonting idag tror jag. Men många artister som tar upp hela studion på scenen. Vi kom till Fabric i London i december 2013. Det var vår sista spelning och det skulle vara lite högtidigt och arrangörerna trodde att vi skulle tramsa igenom oss spelningen med lite låtsaskopplingar. Vi tyckte däremot att vi bjuder ju på en show som ingen annan technoartist! Men det passar sig inte på stora technoklubbar. Så efter det så slutade vi att spela live, trots att många ville boka oss…
Men ni ska spela på ert 30-årsjubileum?
– Ja, det ska bli av. Detta är det 30:e året och nästa år har vi funnits i 30 år. Första april på Inkonst i Malmö kommer vi spela. Det kommer uppträda två tjejer på festen som precis har släppt en split-EP, en Boston-tjej och en Brooklyn-tjej. Jag har alltid släppt fram amatörer, det är en del av Börfts idé…
Avslutning
Det finns så mycket att berätta om Börfts äventyr. Skivbolaget står för ett stycke modern svensk elektronisk musikhistoria. Genom konsekvent linje har Börft överlevt i snart 30 år genom att plocka in nya artister men enbart ge ut den musik som doftar Börft. För demos finns det ingen brist på. Tvärtom så översvämmas Börfts inbox med mängder av musikskapare som hoppas på sitt första släpp. Och jag har personligen tappat kollen för länge sedan. Men jag måste såklart komplettera min skivsamling när jag ändå är på besök hos Zwarre. En återutgivning av Alice in Acidland och minialbumet Nattfarja till Helsingborg med Joakim Cosmo får jag med mig hem efter dagens besök.
Och vill man uppleva Frak live är det nog bäst att boka biljett till spelningen i april, för vem vet om det blir fler tillfällen…
Soundtrack till intervjun hittar ni i ljudlänkarna nedan. En exklusiv mix signerad Zwarre.
Börft i Skivbacken Sida A:
01.KLP-JBS - Delicious Delight (börft145-forthcoming January 2017) 02.FIVE O´CLOCK TRAFFIC - Hermes (dp8-2009 03.NEBULA - Aero (börft144-forthcoming November 2016) 04.PEAN ROMAEL - Leaving (börft100-1999) 05.BLODFET & DJ LONELY - 1-2 Bastrumman komer dig slå (ufomongo003-2003) 06.ISABELLA - Phoney (börft141-forthcoming November 2016) 07.18:E OKTOBER - Diskhomaskin (dp13-2013) 08.DANIEL ARAYA - Fold Unfold (börft139-2016)
Börft i Skivbacken Sida B:
09.CRINAN - Killimanjaro (börft095-1998) 10.GARONNEMAN - Butterscotch (börft142-fortcoming December 2016) 11.NIMAM SPREGLEDA - Itrakka trakka (börft123-2015) 12.M JUPITER - Hi, far away (börft134-2016) 13.KORD - Voices (dp12-2012) 14.GIBB - Secret of K-marken (börft093-1997) 15.VILLA ÅBO - Madrid (börft143-2016)