Bootlegs och piratkopior

 

När jag var i Stockholm 1987 sprang jag förbi skivbutiken Record Hunter på Drottninggatan. Jag fick syn på Depeche Modes Pimp Mix. Det var en s.k megamix (medley) på några av gruppens låtar på ena sidan. På andra sidan fanns två remixar på Master And Servant samt Never let me down again som jag inte har hört tidigare. Plattan saknade loggan med den klassiska springande gubben som fanns på alla Mute-plattor och skivan var i allmänhet väldigt tunn på information. Jag hade köpt min första bootleg. Vid den tidpunkten insåg jag inte att det var en bootleg.

Bootlegs och Depeche Mode

Vad är då en bootleg? Det är ungefär: ”en nyproducerad, ej tidigare utgiven LP, EP eller CD-skiva som  är illegal och ej godkänd den upphovrättliga artisten”. Ofta producerad av fans själva i mindre upplagor. Inspelning kan vara från radiosändning, demos eller studioinspelning, eller liveupptagning från konsertframträdande. Bootleg är inte att förknippa med piratkopia. En piratkopia är en otillåten direkt duplicering (kopiering) av en officiell utgivning.

Okej, historiken kring bootlegs kan spåras till långt tillbaks i tiden, om vi räknar in andra konstnärliga upphovrättsliga verk än musik. Dock brukar 1960-talets utgivningar av Great White Wonder med Bob Dylan räknas som startskottet för skivbootlegs i modern tid.

Min andra upplevelse med bootlegbranschen var lite senare på 80-talet. Det var på tiden då musiken spreds via kassettband. Man spelade av kompisars band och plattor. På något sätt kom jag i kontakt med en ambitiös syntare som via postorder sålde bootlegs med Depeche Mode och liknande artister. Via ett brevutskick (inte epost!) kunde man kryssa för och välja vilka Depeche Mode-låtar man ville få inspelade på band. Förmodligen skickade man pengar i kuvert i förskott, jag minns inte riktigt. Jag beställde i varje fall några kassettband med DM-låtar – udda mixar, radiointervjuer och liveinspelningar, bl a en hel konsert från Valbyhallen i Köpenhamn (från 86-04-28). Av någon anledning hade jag också kryssat för att jag ville ha soundchecks inspelade. Jag visste nog inte vad det var egentligen. Nu fick jag dock Depeche Modes soundcheck från tre olika gig:

• Ludwigshafen (841125) distade trummor, oklar låt
• Kiel (841228) Something to do
• Stockholm (880212). Behind the wheel (instr), Strangelove

Aha…det är så det låter när någon kalibrerar ljudet på virveltrumma programmerad för People Are People. Tänk att jag var villig att lägga veckopengen på dessa kassettband. Det var ju ingen superkvalitet på ljudet, särskilt inte liveversionerna.

Det som har slagit mig är hur mycket bootlegskivor det egentligen finns. Nu när allt (kanske inte allt, men mycket) finns att söka i på Discogs hemsida, kan vi konstatera att idag finns över 1000 identifierade ”unofficial” utgivningar med Depeche Mode. Väldigt, väldigt många av dessa är liveupptagningar. Vem vill köpa alla dessa liveplattor? Låter inte låtarna likadant oavsett var de framförs?

Depeche Mode har ju dessutom bjudit på livelåtar på flera B-sidor på gruppens maxisinglar. En hel live-dubbel-LP ”101” släpptes 1989 efter ett evigt turnerande i USA. Man kan ju också diskutera hur redigeringen av liveinspelningar gjorts i efterhand för att snygga till ljudkvalitet och falska sångstämmor, jämfört med de ocensurerade liveupptagningarna på bootlegs. Det har exempelvis förts en omfattande debatt huruvida Kiss första liveplatta Alive! är en verklig live-LP med tanke på efterredigeringar för att dölja feltoner och extra tillägg av publikjubel från andra inspelningar. Sådan rigorös efterbearbetning lägger väl knappast bootleg-utgivaren tid på?

Uppenbarligen finns en marknad för bootlegplattorna. Av döma av försäljningspriserna på Discogs hemsida har det inte blivit billigare precis. Det handlar förstås om samlarna som är ute efter favoritartistens objekt till varje pris.

Chemical bootlegs

På 90-talet sprang jag på en intressant CD-bootleg med Chemical Brothers som jag dock valde att inte lägga vantarna på. Varför? Jo, Sveriges Radio hade börjat sända ett program som hette P3 Live, där mer eller mindre hela konserten sändes ut i etern. Jag antar att Sveriges Radio inte hade smugglat in en bandspelare på den konserten, utan att man hade proffsigt utrustning. P3 sände hela konserten och det måste ha varit som julafton för bootlegskapen. Det var nämligen denna liveupptagning som fanns på CD:n jag sprang på.

Lite senare började Sveriges Radio att klippa in lite ”voice over” på livesändningarna i stil med ”ni lyssnar på P3 live, ikväll med X..”. Detta var antagligen ett sätt att minska risken för bootlegkopior.

Piratkopiering

Det största hotet mot musikförsäljningen på 80-talet var kassettbandet. Eftersom kassetter tog mindre plats, inte kostade speciellt mycket och dessutom gick att spela i sin freestyle, var det ett utmärkt lagringsmedia för musik. Hade kompisen plattan, och inköpsbudgeten var begränsad, spelade man av skivan. Detta ledde då till att skivförsäljningen minskade och 1982 infördes därför kassettbandsskatten för att minska kopieringen. I England startades kampanjen Home taping is killing music,  vars logotyp printades på vissa album. Jämför den kampanjens symbol med Pirate Bays segel, så ser ni kopplingen.

Under 90-talet när det var enkelt att rippa och kopiera CD-skivor, ökade försäljningen av CD-R-skivor. Då kunde man kopiera kompisarna CD-skivor med bibehållen ljudkvalitet. Senare tids fildelning via torrent mm, har på nytt förändrat sättet vi skaffar musik på, men det är en annan historia.

En sub-branch inom piratkopiering är den går under namnet ”counterfeit”. Definitionen är ungefär ”imitationer av originalprodukter”. Det handlar då inte bara om att piratkopiera musik för eget nyttjande, utan om att i större volymer producera kopior, med egenproducerat omslag, som skall likna originalet. Jag minns att en kompis var i Polen i början av 90-talet och kom med ett antal kassettband med rapmusik. Det var ju fejkade kopior, det syntes ganska tydligt. De som hade designat kassettfodralen hade stavat fel på både artist och albumtitel. Lite klumpigt, men kul samtidigt.

 

Mina bootlegs –top 5

Jag äger inte så många bootlegs, men här kommer i varje fall min topp 5-lista ur egen skivsamling. Fyra är med Depeche Mode. Man kan konstatera att många av DM’s bootlegs är mixar på gruppens låtar, ofta gjorda relativt proffsigt. Spotify kan tyvärr inte hjälpa oss med denna gången, men en länk till placering nr 1 erbjuds.

5. Front 242 – Live in Sweden ’87 (1988)

Liveupptagning från Örebro med skumt stråkorkesterintro.

4. Depeche Mode – Pimp mix (1987)

Min första bootleg.

3. Composition Of Sound ‎– A Question Of Knowledge (1986)

Composition of Sound hette Depeche Mode innan de började släppa platter. Här med olika liveupptagningar från 1982 och 1983 inklusive låten I Like It, som inte är släppt på någon officiell skiva. Det är framförallt av den anledning som denna skivan är köpvärd.

2. Depeche Mode –Discotrax (1987)

3 st megamixar, varav en med Sacred som precis hade släppt på LP:n Music for the masses.

1. Depeche Mode –Studio Dubs (we make you dance) (1986)

A-sidan innehåller megamix med DM och Yazoo-låtar, som återfinns på många olika bootlegplattor. Mycket snygg mixning. B-sidan är ytterligare en megamix med diverse poplåtar från 1984. Denna plattan hade jag inspelat på kassett i många innan jag häromåret hittade plattan på Tradera.