Depeche Mode – A Broken Frame

När Vince Clarke lämnade Depeche Mode 1981 blev syntgruppen en trio varvid Martin Gore tvingades bevisa att han kunde axla låtskrivaransvaret. Hösten 1982 kom gruppen ut ur studion med albumet A Broken Frame – plattan som kom att inleda gruppens mörka period. Men varför fick inte nyrekryterade Alan Wilder vara med i studion? Och hur kom det sig att gruppen hade ändrat sound från debutplattan året innan? Låt oss göra en återblick in i en av 80-talet bästa syntplattor. En platta som Depeche Mode själva rankar som sin svagaste…

Att Vince Clarke lämnade Depeche Mode hösten 1981 kom plötsligt. Ingen i gruppen hade förutsett avhoppet precis när syntgruppen från Basildon fick sitt stora genombrott med hitsingeln Just Cant’t Get Enough. I december tillkännagavs att Vince hade lämnat gruppen, men att han skulle kvarstå som låtskrivare (vilket dock aldrig skedde).

Historien om hur ersättaren Alan Wilder anslöt till gruppen är allmänt känd. Gruppen satte in en radannons i musikmagasinet Melody Maker lydande ”syntgrupp behöver keyboardist. Måste vara under 21 år” Alan ljög om sin ålder (han var 22) och kom till audition. Han kunde spela gruppens alla låtar – dessutom med båda händer (vilket imponerade stort på gruppen) – och han kunde sjunga. Alan anställdes direkt som extra keyboardist för livekonserterna. Han blev alltså inte medlem i gruppen till en början utan fick 100 pund i veckan som lön.

Just Can’t Get Enough hade börjat klättra på Billboardlistan i USA och gruppen blev inbokade på en mindre turné på andra sidan Atlanten. Gruppen hade förberett nästa singel, See You, som Martin Gore hade skrivit redan som 16-åring. Låten spelades in i Blackwing Studio november 1981, alltså en månad innan det ens var officiellt att Vince hade lämnat gruppen.

See You är i grund och botten en ballad även om tempot ligger på 140 bpm. Depeche Mode karaktäristiska ljud från albumet Speak & Spell känns igen – feta moogbasar, hårda baskickar och virvelslag från synten Arp 2600 – men det fanns också en ny synt i gruppens arsenal.  Martin Gore hade köpt den tyska synten PPG Wave 2 och det är den synten som ligger bakom det körliknande ljudet i See You. PPG Wave 2 är i grunden en digital synt med analoga filter, vilket ger synten ett unikt sound.

See You släpptes på singel i januari 1982 och klättrade upp till sjätteplatsen på brittiska topplistan. Låten har en hel del fantastiska harmonier, och den kararteristiska stämsången som fanns på en del låtar från Speak & Spell känns igen. Men ljudbilden börjar bli mer komplex och innehåller fler kulörer.

Depeche Mode låg inte på latsidan. Något sorgearbete efter Vince avhopp hanns inte med då gruppen ville marknadsföra sin nya singel med en mindre turné i Europa och dessutom en avstickare till USA, där Just Can’t Get Enough fortfarande var het. Alan Wilder fick kavla upp ärmarna och medverkade från och med nu på gruppens liveframträdanden och i gruppens musikvideos. Just Can’t Get Enough var gruppens första musikvideo, och i och med nyetablerade MTV i USA spelade bandet alltid in videos till sina singlar. Under första hälften av 80-talet är gruppens musikvideos en spretig blandning av galna idéer från musikvideoregissörer som fick mer eller mindre fria händer. Inte förrän samarbetet med fotografen/regissören Anton Cobijn 1986 fick gruppen en mer uniform och genomtänkt image.

Musikvideon till See You inleds med att sångaren Dave sitter i en fotoautomat på en tågstation med ett fotoremsa i handen trånandes efter en tjej. Videon avslutas med att Dave stöter på tjejen när hon visar sig vara kassörskan i varuhuset där Dave köper singeln See You på vinyl. Tjejen var Martin Gores dåvarande flickvän Anne Swindell. Men istället för att ladda upp det videoklippet väljer vi istället en skruvad inspelning av Depeche Mode i en TV-studio med höns som rekvisita…Måste ses!

Hur skulle gruppen nu följa upp See You? Svaret blev The Meaning of Love i 150 bpm, som släpptes som singel i april. Personligen tycker jag inte att låten är ett steg framåt utan snarare bakåt. Den innehåller melodier och körharmonier (a la Beach Boys) ”Never been in love before”som mer hänger ihop med Speak & Spell än någon utveckling av nytt sound.  Den stora behållningen av singelsläppet är egentligen b-sidan, Oberkorn, som är ett instrumentalt ambient mästerverk och en direkt förlängning av Kraftwerk och Jean-Michel Jarres 70-talsproduktioner. Svårmodiga melodier, filtersvep och minimala suggestiva rytmmönster gör verket till ett av Depeche Modes bästa instrumentallåtar. Den 7,5 minuter långa versionen av låten på maxisingelns b-sida förlänger eposet ytterligare och ger en indikation om hur kommande albumet kan komma att låta…

Depeche Mode stänger in sig i Blackwing Studios i augusti 1982 för att sätta samman album nummer två. Första egentliga smakprovet blir årets tredje singel Leave in Silence, som också valdes som första spår på albumet A Broken Frame. Låten sätter tonen. En lågmäld vemodig kärlekssång som tros handla om Martin Gores separation från flickvännen Anne. Det går också att spekulera att låten handlar om Vince avhopp från Depeche Mode, vilket jag personligen inte tror.

A Broken Frame släpps i september 1982. Ljudmässigt börjar gruppen successivt att lämna rytmsoundet från första plattan. Även om baskicken från Arp 2600 finns som en ryggrad kommer albumet att präglas trumljud från Simmons SDS5 som är en rackmodul med trumljud som kan triggas med en uppsättning av de där sexkantiga tunna ”synttrummorna” som man kunde se i början av 80-talet. Trumsoundet blir mer luftigt och spejsigt, vilket bidrar stort till albumets karaktär. Till skillnad från andra syntgrupper la Depeche ned mycket stor möda på att skapa ett unik trumsound. (Jämför med Human Leagues platta Dare! som skriker LinnDrum lång väg).

På låten Shouldn’t Have Done That överger de Simmonstrummorna för trummaskinen Korg KR55, som sätter en burkig prägel och som för tankarna till de förprogrammerade rytmerna i Yamahas elorglar. Gruppen hade även köpt den numera klassiska trummaskinen Roland TR808, som fortfarande används oerhört flitigt inom house, hiphop och R&B. Men den användes sparsamt av gruppen. På låten Now This is Fun, singel-b-sidan till See You, kan dock höras lite av trummaskinens unika sound: snare, handclaps och på andra låten på albumets A-sida, Monument, återfinns den 808:ans karaktäristiska cowbell.

Syntmässigt var det Moogsyntar som användes till basljud, och nyinköpta PPG Wave såklart, Roland Jupiter 8, RSF Kobol racksyntsmodul (enligt Jonathan Miller, författare till boken Stripped) och Roland MC-4 sequencer. Eftersom albumet spelades innan MIDI fanns hade man uppenbara problem att synkronisera alla syntar och trummaskiner. Man får också komma ihåg att Depeche Mode inte var några tekniknördar, dvs man byggde inte sina egna syntar såsom Human League och Kraftwerk. Producenten Daniel Miller med större teknikkunnande hade stor påverkan på Depeche Modes sound.

Albumet inleds starkt. Först ut Leave in Silence följt av My Secret Garden, som liksom flertalet låtar bygger på ett brassigt syntsound. Mot slutet av låten finns en enkel melodi som vandrar från bas till diskant på ett fantastiskt snyggt sätt.

Låt nummer tre är Monument med minimal rytm bestående av stereopanorerad 808-cowbell och djupa moogbasar. På Daves sång finns en svag effekt (faser). Efter denna låten kommer en av albumets höjdpunkter – den instrumentala Nothing to Fear – med drivande fluffiga Simmonstrummor, PPG-wave-körer, mörka basljud och spejsade effekter. En låt som man blir glad av. Det här en klart godkänd uppföljare till Gores instrumentala Big Muff från albumet innan. Första albumsidan avslutas med See You.

Andra sidan inleds med Depeche Modes svar på den post-reggae-fas som fanns kvar i början av 80-talet. Satellite har en brassig baktakt med ett syntslinga som för tankarna till Augustus Pablo harmonica-ljud från 70-talet. Ytterligare ekande rytmeffekter förstärker låtens dubkaraktär. De därpå följande Meaning of Love och A photograph of You står för plattans svagaste spår. Den senare är smått töntig låt med obegriplig text och barnsliga körer.

Som tur väl är räddar albumets två sista spår upp läget. A Photograph of You fasas in i Shouldn’t Have Done That via ett vitt brus som ska låta som vindsus. Till minimalistiskt Korg KR55 komp berättas historiens om en pojke som växer upp och skapar sin egna armé (Hitler måhända?). Om jag nu klagat på gruppens stämsång tidigare, måste jag erkänna att här fungerar det grymt bra. Låten har en udda mellanpassage med ljud av marscherande armé, oidentifierbara röster och någon som springer uppför en trappa. Det hörs också en ångestladdat, människoliknande skrik. Kan det möjligtvis vara den saxofonen som sägs var med på plattan? (enligt Steve Malins bok Depeche Mode A Biography). Låten mynnar ut i vindsuset som går direkt in i den fantastiska avslutningen The Sun And The Rainfall, som klassas som en favorit bland Depeche-fansen. Med Simmons-trummor och reverbtunga syntslingor utgör låten en fin avslutning på plattan.

A Broken Frame är en tydlig brygga mellan gruppens Vince Clarke-era och senare mer mörka melankoliska period. Efter Martin Gores trevande försök på plattans första två singlar visade han på Leave in Silence att han fullt ut kunde bära låtskrivaransvaret. Det var en sökande period för gruppen. Man hade rekryterat en ny medlem, men han fick bara var med live och i musikvideorna. Frågan är varför han egentligen uteslöts från studioarbetet sensommaren 1982? De övriga tre vill väl bevisa att de kunde göra ett album utan Vince och utan Alan.

Det finns tecken på A Broken Frame som senare definierar gruppens sound. För det första märks det vokala samspelet med David och Martin. Det som kom att bli gruppens signum – Davids allvarligara barytonstämma varvat med Martins ljusa tenor – kunde skönjas på spår som Monument, Satellite och The Sun And the Rainfall. Det fanns ju inget sånt på debutplattan, av den enkla anledningen att det var Vince som var låtskrivare.

Det finns också tecken på en mer utforskande ådra på A Broken Frame än föregångaren. På The Sun And The Rainfall bäddas samplade ljud in på ett sätt som inte gjorts tidigare. Även om gruppen sannolikt inte ägde en sampler i sig 1982, var detta bara en föraning om vad som skulle komma nästkommande platta, Construction Time Again, där gruppens samplade ljud av metallslag och pingpongbollar utgjorde ryggraden i ljudbilden. Och först då blev Alan Wilder en fullvärdig medlem i gruppen. Hur A Broken Frame hade låtat med Alan i studion kan vi bara spekulera om…

Och A Broken Frame fortsätter att fascinera. Så till den grad att den kvinnliga grekiska syntduon Marscheaux gjorde sin coverversion av hela albumet med mycket gott resultat. Jag har annars svårt för DM-covers men grekerna hittar en fin avvägning mellan de analoga originalljuden och en fräsch modern uppdatering.

Och hur kom gruppens sound att utvecklas när Alan Wilder slutligen blev medlem i gruppen? Ja, låt oss återkomma till det i kommande artikel…

Bonusnörderi: videoklipp på hur man programmerar körljud på PPG-synt som ska likna See You…